Fleet Battle

Fleet Battle spelas i ett kartrum under däck. Två amiralitetskort ligger sida vid sida på ett oljat skrivbord i ek: ditt eget, med flottan inritad, och fiendens, tomt krämfärgat vatten från A1 till J10. Dra ett hangarfartyg, ett slagskepp, en kryssare, en ubåt och en jagare ut på ditt kort, tryck på ett för att vända det i sidled, eller tryck på autoplacering och låt kvartermästaren sköta det. Sedan börjar du ropa ut rutor, och varje svar förs in på pappret — en vit pinne där granaten kastade upp skvätt, en röd pinne där den fann stål.

Motståndaren är ingen slumptalsgenerator. Kaptenen sveper vattnet i ett schackrutigt mönster så att inget skepp kan smita mellan hans skott, och i samma stund han får blod på tanden arbetar han sig utåt längs linjen tills skrovet är avklarat. Amiralen har en ännu hårdare hjärna: inför varje skott räknar han, för varje ruta som fortfarande är öppen, ut hur många sätt vart och ett av dina kvarvarande skepp fortfarande skulle kunna ligga över den, och skjuter mot rutan som mest sannolikt gömmer vått stål. Ge honom en rak linje av träffar och han kör den till båda ändarna. Han behöver dryga fyrtio skott för att rensa ett bräde, så en oförsiktig flotta blir ett kort spel.

Spela en lugn duell mot endera officeren, eller skicka enheten fram och tillbaka i läget för två spelare, där en gardin fälls ner mellan turerna så ingen kikar på den andres flotta. Salva ändrar hela räknesättet: du avfyrar ett skott för varje skepp du fortfarande har flytande, så det första skrovet du förlorar kostar dig en kanon, och det sista lämnar dig knackande på en ruta i taget. Vinster, spelade omgångar och din aktuella svit sparas i webbläsaren, så skrivbordet minns hur fälttåget går.